Kartritning - hur man framställer en orienteringskarta

Fältarbete

Utrustning

Det är inte dyrt att pröva på eller syssla med kartritning. Om man vill ha professionella prylar kan det dock kosta lite. Grundutrustning:

Något att komma ihåg är att ta med extra pennor och suddgummin. De tappas lätt - det händer alla kartritare förr eller senare och då är de inte roligt om man inte har ett reservlager.

I klädväg är det mest sunt förnuft som råder. Även om rekningen är bitvis ganska fysiskt ansträngande så bör man ändå klä sig för om man skulle göra något stillsamt. Precis som med vanlig orientering är det heltäckande klädsel som gäller. Bra skodon är A och O. På vintern blir problemet att det blir kallt om fingrarna. Utan vantar blir de stela och man får inget grepp om pennan. Med vantar lider man av samma problem. Lösningen för inte alltför kalla förhållanden är att på vantarna klippa av toppen av tummen, pekfingret och långfingret. Det må vara en poor man-lösning men den fungerar hyfsat.

Symboler

Symbolerna som kladdas ner på pappret vid fältarbete är i stora drag samma som den färdiga kartan. Det finns i huvudsak två stora avvikelser:

Både SOFT (Svenska orienteringsförbundet) och IOF (Internationella orienteringsförbundet) har tagit fram standard för hur symboler ska ritas under fältarbete, men så länge man renritar själv så är det inga problem att köra sin egen variant.

Mäta in punkter

Kompass

I öppen terräng kan man med fördel fixera punkter enbart med kompassens hjälp. Man behöver minst två säkra punkter. Vi kallar de säkra punkterna A och B och punkten vi vill markera C. Först mäter man vinkeln mellan A och C. Det kvittar om man står vid A eller C. Man pekar kompassens fasta pil/framände mot den andra punkten och vrider kompasshuset tills kompassnålen stämmer överens med kompasshusets. Sedan lägger man kompassen på ritbordet, rättar markeringen i kompasshuset efter papprets norr och drar ett svagt sträck genom A mot där man tror att C ska placeras. Efter det upprepar man proceduren för B och C. Om man har tur så har man nu två svaga linjer som skär varandra ca 90 grader. I det fallet så har vi med ganska stor säkerhet fastställt den C-punktens före detta okända position. Om linjerna långt ifrån korsar varandra med 90 grader, så är det rekommenderat att välja mäta vinklar från ytterligare punkter. Det vill säga, om sådana finns. Annars får man välja en annan metod.

Fördelar:

Nackdelar:

Stegning

Stegning för kartritning fungerar i grunden på samma sätt som vid orientering. Man räknar antalet steg man tar och räknar sedan ut avståndet genom att multiplicera antal steg med stegavståndet. Vid stegning som inte rör sig om väldigt korta avstånd, måste stegning kombineras med kompasstekniken.

Det är många faktorer som påverkar steglängden [Zentai]. Framkomligheten, sluttning (stigning/nerförsbacke) och hur trött man är, är några faktorer som påverkar.

Fördelar:

Nackdelar:

Ögonmått

Det är bland annat tack vare att vi har två ögon som kan vi bedöma avstånd. På nära håll har vi en mycket bra uppfattning om storlek och avstånd, men distansen sakta ökar försämras denna förmåga drastiskt. Något som verkar enkelt kan med andra ord bli helt fel.

Fördelar:

Nackdelar:

GPS

En GPS-mottagare är en enhet som tar emot exakta klocktider från satelliter som har atomur. Genom att jämföra tidsdifferensen mellan signalerna som tas emot så kan avståndet till de olika satelliterna fås ut. Enheten kan då också räkna ut var den befinner sig. Snabbt går det - enheten som GPS-mottagare räknar med är nanosekunder. [Djerf]

GPS-mottagarnas storlek varierar. Det finns från mobiltelefon-storlek till utrymmet av en stor ryggsäck. Ja, det finns t o m klumpar som det inte går bära. Denna nya teknik är än så länge dyr, men trenden går mot verktyg som passar en normal plånbok. De som ritar orienteringskartor professionellt med GPS använder utrustning för mellan 20000 och 100000.

GPS-tekniken kan vara mycket exakt, men man ska inte ta noggrannheten för given. De flesta nya apparater som säljs har en felmarginal på 15 meter. Om man satsar på dyrare prylar så sjunker marginalen till under 10 meter med goda mottagningsförhållanden. Om man vill ha ännu bättre precision, vilket rekommenderas för kartritning, heter lösningen DGPS (Differensiell GPS). DGPS består av stationer med kända positioner som tar emot GPS-signaler och jämför den uträknade positionen med den rätta. På sätt får man ut felvisningen för ett område och positioner kan anges på metern. [Djerf]

Ett av de största problemen med GPS är att det inte är anpassat för skogen. Satellitsignalerna förvrängs eller försvinner när de försöker gå igenom täta trädtoppar. Pålitligheten blir alltså kass i höga täta skogspartier. [Zentai]

GPS skulle kunna användas som komplement för fotogrammetriska kartor vid tät skog, eftersom de sistnämnda är dåliga över just sådana områden. Problemet är att GPS-mottagare har svårt att ta emot signaler i just samma slags terräng. [Bohlin]

Fördelar:

Nackdelar:

Speciella föremål

När det gäller att redovisa föremål i terrängen på kartan är det i vissa fall mer självklart hur det ska göras än i andra fall. Härefter presenteras några intressanta resonemang om olika föremål som kan vara lite klurigt att återge rätt.

Höjdkurvor

För den som är nybörjare på orientering är höjdkurvorna ointressant, men för en rutinerad är det ofta något av det viktigaste man kan tänka sig. Anledning finns alltså att lägga ner lite tid på kurvningen.

Höjdskillnader redovisas som bruna linjer där varje linje i snitt motsvarar ekvidistansens värde. Ekvidistans är den höjdskillnad det är mellan varje ordinarie kurva. Vanligtvis är detta fem (5) meter, 2,5 är vanligt i flackare miljöer. Fem meter kan i många fall verka vara mycket, men man ska tänka en extra gång innan man går ner till 2,5 meter. Naturligtvis ska man bestämma den färdiga kartans ekvidistans innan man börjar reka.

Höjdkurvorna måste som regel alltid modifieras från grundmaterialet, där de är rakare än vad som är en fullständigt korrekt bild. Viktiga "svängar", exempelvis sänkor, kan ibland helt saknas på grundmaterialets kurvbild. De höjdformationer som inte kan visas med de ordinarie höjdkurvorna (de kan ha "tagit slut") redovisas med hjälpkurvor (streckad brun linje). Dessa ska man vara sparsam med så att de inte kurvbilden blir mer grötig än nödvändigt - syftet med höjdkurvorna är ändå beskriva landformationerna i stora drag snarare än enstaka detaljer.

Branter

Brant redovisas som ett svart streck om den är passerbar och av mindre storlek. Om den klassas som opasserbar redovisas med ett tjockare sträck och även taggar om utrymme finns. En brant måste i varje ende ha minst en utgående höjdkurva. Ibland finns ingen kurva på grundmaterialet där branten ska placeras. Då får man "lura" upp/ner kurvan till branten. (Det finns skräckexempel på kartor där man istället valt att flytta branterna till deras närmaste respektive kurva, vilket är fel!)

Stenar

Ett mycket vanligt vegetationsföremål i Blekinge är stenblocket. Avgörandet hurvida en sten ska redovisas på kartan (och i vilken storlek) baseras först och främst på dess höjd. Internationella standard säger här rätt och slätt en meter. Steniga Sverige har bidragit till att SOFT här istället har förslaget lite högre. Var man sätter gränsen för sin karta är beroende av terrängen, men man bör vara enhetlig över hela området. Om man avviker för mycket från standardhöjden ska detta stå någonstans på kartbladet. Större stenar får större modellen av stentecknet och riktigt stora stenar frihandsritas skaleenligt.

Om det är många stenar nära varandra så de av rittekniska skäl inte går att redovisa alla, eller om det är så stenigt att löparen inte tros kunna identifiera varje sten, så ritar man istället några "grupp av stenar", det vill säga trekanter på kartan.

Öppet i skog

Utöver den intensiva gula färgen (öppet område) som används för åkrar och ängar finns även en ljusare gul (50% eller 70%) som beskriver "öppen skogsmark". När det är ljusgult på kartan i dagens Blekinge så rör det sig nästan om alltid om berghällar. (Att redovisa dessa är en relativ nymodighet i ett längre historiskt perspektiv.) Som kartritare kommer man till tanken: Var går gränsen mellan skog och öppet/berghäll? Ska alla berghällar alltid vara gula, eller ska bara så kallade berg i dagen redovisas? Svaret är inte givet. Värt att notera att berghällar är i terrängen mycket tydligare på sommarhalvåret.

Grönområden

Skogsområden med betydande lägre framkomlighetshastighet markeras med grönt, i tre olika intensitetsnivåer beroende på graden. Normalt kan detta uppskattas ganska lätt, men om man ska vara väldigt seriös ska man låta en löpare provspringa, ta tiden och jämföra med samma löpare i vanlig "vit" skog. Den procentuella hastighetssänkningen visar då vägen till "rätt" variant av grön. [Zentai]

Om det handlar om grönområden bestående av lövskog så har årstiden betydelse; på sensommaren är framkomligheten betydligt sämre än på vintern. Något att klura på!

© Per Holmberg 2002 [kontakt]